gladjeyra

Igår var det första maj! Helt galet. Första maj betyder för mig inte dagen efter valborg och bakis som för många andra. Det betyder växjöloppet. En nervös men ack så trevlig dag. Vi sprang vårt lopp, från början hela gänget( minus Elin och Hanna, det har aldrig riktigt varit er grej det där med långlopp.) men tillslut var det nog bara jag, Linda och Sofia kvar med löparskorna på. De andra som funktionärer. Jag har så mycket minnen där ifrån. Ett år, vi sprang 2 kilometer som egentligen va ca 1,3. Jag ledde tjejklassen och låg framme med killarna när Fridas pappa står och skriker: kom igen nu! Det är bara 500 meter kvar. Då satte jag in spurten och tog segern detta år. Nästa år var det någon annans tur. Sen var det vi 3. Linda, Sofia och jag. Vi sprang tillsammans nästan hela varvet i ett ganska så lugnt tempo. Sofia tog rycket och vann före mig och Linda. Sen ställde vi oss uppe vi speakern med Håkan Widlund. Han ropade alltid upp våra namn när vi kom springandes. Den känslan kom lite tillbaka när han ännu en gång sa mitt namn i högtalarna. Det var i år. Tyvärr var jag inte i målfållan. Jag citerar Håkan: Här kommer inte Amanda Josefsson utan det är nummer 241 som tillhör.... Jag vänder mig om och vinkar. En varm känsla i magen. Man är ännu en friidrottare. Och det kommer man alltid att vara.